Författare: Martin |
Uppdaterad senast:

Många av de casinospel vi spelar idag har anor som går många hundra år tillbaka i tiden. Faktiskt har också själva ordet casino många år på nacken. Att spela casinospel om pengar är verkligen inget nytt påfund. Här kan du läsa mer om historien bakom ordet casino samt historien bakom den klassiska 52-kortskortleken.

Casino – ordets ursprung

CasinonEn del av de vanliga ord som man förknippar med hasardspel och casinospel har ganska tydliga ursprung. Vi kan ta blackjack och roulette som exempel. Blackjack betyder ju ordagrant ”svart knekt” och detta ord kommer från 1930-talets spel där man kunde ta hem en bonusvinst om man fick 21 i form av spader ess och spader knekt. Roulette kommer från franskan och betyder ”litet hjul”. Hjulet är ju i allra högsta grad i centrum i spelet.

Men, hur är det med själva ordet ”casino”? Ursprunget till ordet casino är inte alls lika solklart som ursprunget till Blackjack och roulette. Läs vidare så får du hela historien om varför vi idag använder ordet casino för alla tänkbara spel om pengar.

Det började i Italien

Om vi kikar rent etymologiskt (läran om ords ursprung) på ordet casino hamnar vi i Italien. Ordet för ”hus” på italienska är ”casa”. Under 1600-talet användes ordet för mer exklusiva boningshus, såsom sommarhus för de rika och berömda eller palatsliknande hus (villas) inne i utkanten av de framväxande städerna. Ett casa var alltså inte vilket hus som helst, och det är här grunden för ordet casino ligger.

De rika och berömda har genom århundradena, om inte årtusendena, alltid haft alldeles för mycket fritid. De har nämligen inte behövt arbeta. Under 1600-talet började de första moderna hasardspelen utvecklas och den italienska adeln och aristokratin tog inte lång tid på sig att anamma de nya spelen. I en del villas avskärmade man hela rum eller hela våningsplan för att skapa rum enbart för spel och andra nöjen. Efter hand som detta blev mer vanligt behövde man komma på ett ord för rummen och de aktiviteter som anordnades där.

På italienska använder man ändelsen ”ino” eller ”ina” för att göra om ord till diminutiv, det vill säga beskriva litenhet. För att beskriva det avgränsade rum eller våningsplan i en villa eller ett palats som användes enkom för spel och nöjen, tog italienarna därför sitt ord för hus, ”casa”, och lade till diminutivet ”ino”.

Casino – inte bara för spel

Det spelades förmodligen en hel del i de tidiga casinona, men andra nöjen såsom dans, musik och teater var lika viktiga. När fler och fler fick ekonomin och tiden att delta i nöjen under 1800-talet och början av 1900-talet blev det populärt, över hela Europa, att kalla alla former av nöjesställen för casinon. Det finns många exempel på anrika inrättningar som har ordet casino i sitt namn men som aldrig har erbjudit spel om pengar. Hanko Casino i Finland (spahotell och restaurang) och The Copenhagen Casino (teater) är två exempel från Norden.

Kortlekens historia

Det finns en mängd skrönor om varifrån kortleken har sin historia. En del är helt osannolika, som till exempel att det skulle vara en fru till en indisk Maharadja som uppfann leken för att få sin man att göra något annat än att bara klia sig i skägget. En del andra skrönor låter mer trovärdiga men är ändå inte sanna. Bland dessa återfinns bland annat skrönan att dagens spelkort har sitt ursprung från tarotkorten som zigenarna hade med sig när de kom till Europa.

Allt börjar i Kina

Ordet kort kommer från det latinska ordet för papperstycke, det vill säga charta. Uppenbarligen spelades de första kortspelen med papperstycken vilket tyder på att leken har sitt ursprung från det land som var först med att använda papper, nämligen Kina. Det är även det landet som har världens äldsta bevis på att kortspel förekommit. I en bok som heter Kuen t´lien lu som författades på 1000-talet av historikern Ou-yang Hsiu berättas att kortleken uppfanns cirka 200 år tidigare. Eftersom forskare även hittat andra bevis som pekar mot detta århundrade bör det vara fastställt att kortleken har sitt ursprung i Kina och att den var i bruk på 800-talet.

De första korten var så kallade pengaspelkort och användes vid religiösa ceremonier vid det kinesiska hovet. Dessa kort var inte alls lika de vi använder idag, utan var mer långsmala och avbildade mynt av olika slag. Däremot fanns redan då indelningen av färger (sviter) även om det än så länge endast var tre. Förutom korten med myntvalörer på bestod kortleken även av honnörskort med blommotiv, kort som senare skulle bli dagens klädda kort.

Däremot finns det ännu äldre kort som kineserna spelade med som liknar dagens dominobrickor. Korten avbildade alla kombinationer som två tärningar kunde ha och enligt forskaren T.F Carter är det dessa kort som sedan låg till grund för penningkorten och alltså skulle vara grunden till dagens kortlek. Dessa två teorier är inte motsägelsefulle utan kan båda vara sanna.

Mot Persien

Att kortleken har sitt ursprung i Kina är ganska troligt men det är svårare att veta hur och när den vandrade vidare till Europa. Troligtvis har den färdats, i likhet med mycket annat, på karavanvägarna från Kina och västerut till dåtida Persien. Något som skulle kunna bevisa detta är att man i Indien och stora delar av arabvärlden använder ordet ganjifeh (ett ord med persisk historia) för att beteckna en kortlek.

I Persien togs det första steget i utvecklingen mot dagens kortlek eftersom perserna införde fyra sviter och en kortlek med 48 kort. Varje svit bestod av 10 nummerkort (i likhet med idag) samt två kort som avbildade människor. Sviterna markerades med mynt, bägare, svärd och stavar/klubbor. Sviterna symboliserade delar av livet med mynt för rikedom, bägare för mat och dryck, svärdet för militärmakten samt klubborna för lek och spel.

Mer västerut

När araberna tog emot kortleken ändrades de kort som avbildade människor eftersom islam förbjöd avbildningar av levande varelser. Istället infördes ett tredje honnörskort vilka blev härskaren, rådgivaren (vesir) samt biträdande rådgivare. Det arabiska namnet för rådgivare är för övrigt na’ib, och det är härifrån spanskan har lånat sitt namn för kortlek (naipe).

Europa på tur

Till Europa tros kortleken ha kommit på 1370-talet. Anledningen till att man med säkerhet kan säga att kortleken inte är ett europeisk påhitt är att den uppträder i europa helt färdigutvecklad och utan några som helst spår av tidigare föregångare. Skulle den ha uppfunnits i Europa skulle det finnas tidigare exempel på uppsättningar kort som liknar dagens kortlek men ändå långt ifrån det vi idag kallar kortlek. Några sådana finns emellertid inte i Europa.

Att det inte var förrän i slutet av 1300-talet som kortleken kom till Europa bevisas genom att kortleken inte står omnämnd någon gång innan dess – varken i lagar eller i de böcker som tar upp dåtidens spel. Kring 1380 finns det däremot dokument som omnämner kortleken.

När kortleken kom till Europa skapade den en stor oro bland kyrkliga och politiska makthavare. Enligt Dan Glimne (Kortspelshandboken) är det andra kända omnämnandet av spelkort i Europa från det styrande rådet i Florens 1376. Då röstade man om att förbjuda kortleken men resultatet blev 98 mot 25 till kortlekens fördel.

Européerna var snabba med att försöka utveckla kortleken på flera olika sätt och snart fanns det flera olika variantar med fler eller färre sviter eller kort. I början målades korten för hand och då spelade det inte någon roll om en kortlek bestod av 50 eller 52 kort eller hur många de klädda korten skulle vara.

Detta kom dock att förändras i mitten av 1400-talet då kortleken började tryckas med blockteknik. När nu kortleken kunde massproduceras behövde tillverkarna bestämma sig för att satsa på några få varianter vilket gjorde att det i slutet av 1400-talet endast fanns några kortlekar som dominerade marknaden. Det var spanska kortleken med 40 kort, den schweiziska jassleken med 36 kort, tarotkortleken med 78 kort samt den franska med 52.

Frankrike inför sviterna

Kring år 1480 infördes dagens sviter i Frankrike helt utifrån ekonomiska aspekter. Det var betydligt billigare att trycka korten i endast två färger, siffor och med en liten symbol som visade sviten istället som tidigare med individuella tryck på vardera kort. Genom detta kunde de franska tillverkarna snabbt konkurrera ut andra tillverkare och snart blev denna indelning av korten en standard.

Det är lite osäkert varifrån de sviter som fransmännen införde kommer ifrån men några spår finns. Spader tros vara en svärdsymbol som förkortats, hjärter togs från tyska kortlekar, klöver kommer troligtvis från en ekollonklase som även den användes i tyska kortlekar. Däremot är det svårare att veta varifrån ruter kommer ifrån. Det enda som kan fastställas är att det franska ordet för ruter, carreaux, betyder tegelplatta.

Även under 1500-talet vände sig kyrkan mot kortleken och bland annat gavs en avhandling ut 1577 där författaren John Northbrooke hävdade att de klädda korten var avgudar. Puritanerna hävdade senare på 1600-talet att de klädda korten stred mot det andra budordet och under 1800-talet betraktades kortspelandet som en stor synd. Det var något som höll sig kvar länge inom kyrkliga kretsar vilket inte minst visade sig 1995 då nunneorden Mariadöttrarna skulle bygga ett kloster i Östergötland. De som byggde klostret fick då skriva på i anställningsavtalet att kortspel inte fick förekomma.

Till Sverige

Till Sverige kom kortleken i slutet av 1400-talet. Den äldsta avbildningen av en kortlek går att se på ett träsnitt från 1555 som Olaus Magnus lät trycka. På trycket ses en man sitta och spela med ett barn medan kort och tärningar(?) syns flygandes ovanför dem.

Sverige importerade länge alla kortlekar, men år 1731 startade landets första kortspelstillverkning. Snabbt uppstod det fler tillverkare och som mest hade vi i Sverige 200 tillverkare. Idag är det mycket få kvar med bland annat Öbergs som ett av de företag som fortfarande kämpar vidare i konkurrensen med utländska bolag.

Killekortleken på 1700-talet

I Sverige har vi haft tre olika kortlekar, nämligen Tarotkortleken, den franska, det vill säga den vi allmänt tal kallar kortlek, samt Killekortleken. Killekortleken består av 42 kort med två sviter på 21 kort vardera. Kortleken har alltså två lika kort av varje.

Ursprunget till Killekortleken kommer från en kortlek som framställdes enbart för att spela det franska hasardspelet Coucou. Detta spel spelades med en lek som bestod av 38 kort, dvs. 19 kortpar. Av praktiska skäl blev det dock förändringar i spelet Coucou när kortlekarna började tryckas. Att ha 38 kort på ett tryckark är inte smidigt och därför infördes två extra kort så att ett ark bestod av 40 kort, dvs. 5*8 kort.

Denna kortlek kom till Sverige i mitten av 1700-talet och det var här som leken fick ytterligare två kort och fick det utseende som Killekortleken senare hade. Ordet Kille användes i början av 1800-talet och redan kring 1850-talet hade både spelet och kortleken det namnet. Kille var länge ett hasardspel som sakta men säkert tappade mark i Sverige.

Jokern gör entré

Under 1800-talet spelades ett spel i USA som kallades Euchre vilket har sitt ursprung i det tyska spelet Juckerspeil. Spelet spelades med 32 kort och det bästa kortet var knekten i trumffärgen vilken gick under namnet Best Bower. Det näst bästa kortet var knekten i samma kulör vilken kallades för Right Bower. Den första jokern föddes 1857 när korttillverkarfirman Samuel Hart tillverkade en Euchreelek med 33 kort. Det nya kortet hade texten Best Bauer tryckt på sig. På detta vis blev de andra två knektarna i samma kulör Right och Left Bower.

Bara några år senare hade även den vanliga 52-kortsleken en joker som då fick sitt namn från det tyska spelet Juckerspeil. Vad som fanns på kortet varierade kraftigt fram till 1890-talet då en medeltida hovnarr fick bli den återkommande gestalten.

Men det var inte bara jokern som infördes på 1800-talet. På 1860-talet började korten få sina valörer längst upp i hörnen vilket troligtvis kom av att pokerspelarna ville kunna titta på korten utan att vända upp dem helt. 1875 började även hörnen rundas av och nu var kortleken utformad till den vi spelar med idag.