Författare: Martin |
Uppdaterad senast:

CroupierMånga filmer som utspelar sig i casinovärlden fokuserar på stora pengar, glitter och glamour och så vidare. Andra casinofilmer handlar om casinovärldens baksida. Filmen Croupier, som hade premiär 1998, är helt annorlunda. Det är en lågmäld och ganska långsam film, där det som pågår i huvudpersonens inre är viktigare än det visuella. Croupier är en lågbudgetfilm och det den saknar i visuell elegans tar den igen i psykologisk spänning.

Regissören bakom Croupier är Mike Hodges. Den filmintresserade känner förmodligen igen namnet. Mike Hodges regisserade nämligen kultklassikern Get Carter (1971), med Michael Caine i huvudrollen. Huvudkaraktären i Croupier spelas av Clive Owen. 1998 var han i princip okänd för den stora massan, men på senare år har vi kunnat se honom i storfilmer som King Arthur, Children of Men och Inside Man.

Croupier har fått genomgående höga betyg i alla sammanhang. Metascore ligger på 75 och genomsnittsbetyget på IMDb är 7,2. Intressant nog är Croupier en film som lanserades på ett mycket blygsamt sätt, långt under radarn för de flesta. Antalet visningar det första året var mycket få, mycket på grund av oklara distributionsrättigheter, och den nådde ingen större publik förrän en bit in på 2000-talet. Sakta men säkert har filmen dock blivit kult och den räknas idag som en klassiker inom modern noir.

Titel Croupier
Regissör Mike Hodges
Premiär 1998
I rollerna Clive Owen, Nick Reding, Nicholas Ball
Trailer Extern länk
IMDb betyg 7,2 (recension)
Vårt betyg 4/5

Två typer av människor

Världen består av spelare och croupierer. Det är i varje fall det motto som huvudpersonen i Croupier, Jack Manfred, lever sitt liv efter. Hans idé är att spelare alltid följer sina känslor och gör de val som följer av dem, medan croupierer alltid har kontroll. Själv anser sig Jack vara en croupier till både yrke och person. Allt eftersom filmen fortskrider blir vi tittare dock mer tveksamma till om Jack verkligen är på det klara med vem han är.

En ovillig dealer

Jack Manfred (Clive Owen) vill helst av allt bli en stor författare med minst en stor roman under bältet. Tyvärr går det inte särskilt bra. Han har under lång tid försökt skriva klart sin första stora roman, men med tiden blir det bara svårare och han har dessutom dragit på sig stora skulder. Lyckligtvis har flickvännen Marion ett jobb, men det räcker inte riktigt.

För att Jack och Marion ska få vardagen att gå ihop tvingas Jack att skaffa ett (hederligt) jobb och han får av sin far kontakt med ett casino som är i behov av fler croupierer. Jack är inte helt förtjust i idén, men eftersom skrivkrampen sitter i är det bara att bita i det sura äpplet.

Väl på casinot förstår Jack att casinot är en utmärkt plats för inspiration för den stora romanen, så han börjar sakta men säkert dra fördel av situationen. Det visar sig att Jack har en naturlig talang, både för själva fingerfärdigheten för dealeryrket och för att plocka åt sig lite extra marker här och där. Det går bra för Jack som croupier. Så bra att han egentligen har gott om tid och pengar att avsluta sin roman.

Casinot suger dock sakta men säkert in Jack i en värld som han först inte tål, men sedan omfamnar. Han börjar gå emot både sin flickvän och sedan ägaren av casinot. När han går till sängs med Jani (Alex Kingston), som är en av Jacks stamgäster, får han ett förslag som han inte kan motstå. Jani vill, tillsammans med ett gäng kumpaner, råna casinot, och de behöver en man på insidan. Frågan är om Jack ska bryta sig loss från den nya dekadenta och brottsliga värld han har dragits in i, eller om han kommer att omfamna den med öppna armar.

Ruffigt och smutsigt

Casinot i London där Jack Manfreds äventyr utspelar sig är så långt från glitter och glamour man kan komma. Allt går i brittiskt grått och realismen är påtaglig. Det är ruffigt och smutsigt, nött och skavt – precis som själarna som vandrar ut och in ur casinot där Jack står vid spelborden. I vår mening är filmen mer eller mindre ett mästerverk inom vad som kan kallas ”casino noir”, där casinospelen i sig bara en symbol för livets slumpmässiga händelser. Skådespelarinsatserna är oklanderliga och varje min, varje rörlse och varje ord innehåller mängder av nyanser.

För dig som tycker om ren action och älskar alster som exempelvis Oceans-filmerna bör Croupier kanske inte vara det första valet, även om det hettar till ordentligt på slutet när Jack slutligen ska bekänna färg (är han en spelare eller en croupier?). Samtidigt är Mike Hodges kultfilm ingen ”konstfilm” och man behöver inte analysera varje liten detalj för att uppskatta den. Varför inte ta chansen att se den här kultförklarade filmen som gjorde Clive Owens karriär? Vi kan nästan garantera att du kommer att få ett par timmars stor underhållning.